Jag känner mig som världens tråkigaste människa just nu. Men jag får nog lov att vara det ett tag. Men jag får dåligt samvete för att jag är ledsen hela tiden. Det är ju nu jag ska vara glad? Eller är det inte så? Jag förstår verkligen inte hur mitt psyke och min kropp bara väljer att inte samarbeta med mig just nu överhuvudtaget. Hur som haver, det kommer nog att vara såhär ett tag, vilket suger - för jag är oftast en glad och positiv person. Min kropp hurrade till exempel inte av glädje när jag fick det där jobbet som jag verkligen ville ha. Det var första gången på länge som jag faktiskt kände att jag behövde klämma fram en positiv energi ur min kropp. Vilket jag annars alltid gör automatiskt för att jag är en positiv och glad person. Dessa kontraster är jag inte van vid längre, och jag har inte känt såhär på många år. 

Hur som helst så har jag och Andreas utfört lite ärenden idag som har varit tvunget att göras. Mycket bröllopsrelaterat. Nu är det bara lite inköp, sortering bland sakerna och lite smått pyssel kvar tills vi kan bocka av allt och bara vänta på att dagen ska komma. Vi har bland annat handlat till vårt "emergency-kit" som vi ska ha inne vid toaletterna. Sedan så är dom sista dokumenten skickade till toastmastern. Sedan testade vi glasögon till mig på Smarteyes.

Imorgon väntas en öppning på jobbet för första gången på över ett år. Jobbigt att ta sig upp, men också ruggigt skönt att få sluta tidigt. Jag har en synundersökning bokad imorgon eftermiddag, därav testade jag glösögon idag. Jag vill gärna vara förberedd på vilka bågar som intresserar mig och som jag känner mig fin i så att jag slipper stressvälja i butiken imorgon om det skulle vara så att jag har ett behov av glasögon. Jag märker en markant försämring av synen på höger öga om man jämför med vänster, samt att jag hart haft stora problem med huvudvärk och migrän de senaste 18 månaderna ungefär. Så... Vi får väl se vad optikerna säger om min syn!

Vilken av paren ska jag välja? Det översta paret eller det understa? :)

Det är väl inte jättekonstigt att det är mycket bollar i luften just nu. Jag känner mig så jävla maktlös i allt för tillfället. Jag ser fram emot de kommande tre månaderna jättemycket, men samtidigt vill jag bara att det ska vara slut nu. Dom här förändringarna som händer nu ger mig känslan av maktlöshet, trots att detta är val jag själv valt. Det är positiva förändringar, men det är mycket nu - för mycket...

Just nu känner jag mig sämst. Sämst som sambo, sämst som människa, sämst i styrkevärlden, sämst i allt. Att inte veta hur allt ska gå eller bli är läskigt. Min kropp stänger av. Jag blir arg, får utbrott och är bara allmänt ledsen och orolig hela tiden. Jag vill allt detta, men samtidigt känns det som att jag inte vill någonting just nu.

Nu tänkte jag prata framtid, och varför jag har gjort vissa val som jag själv eller andra trott att jag kanske inte skulle göra. Vi kan först ochfrämst börja med anledningen till att vi faktiskt ska flytta. Andreas frågade väldigt spontant för över ett år sedan om jag saknade Västervik. Jag sa ja, för att jag saknade tryggheten och lugnet som staden tillför om man jämför med här i Göteborg, under denna period mådde jag dessutom väldigt dåligt psykiskt och fick mycket hjälp med detta av både arbetsterapeut, fysioterapeut och företagshälsovård. Det var inte förens senare som jag förstod att det antagligen var min ADHD som brassade på min stress och psykiska ohälsa. Jag är extremt ljud och intryckskänskig, så att komma till en ny stad, nytt jobb (där jag dessutom träffar hundratals människor och oändligt med stressiga situationer om dagen samt stora barngrupper), nya sammanhang och inga som helst "egna vänner" eller familj resulterade i att jag mådde väldigt dåligt. 

Även Andreas har längtat ifrån Göteborg, ibland känns det som att han gör det för min skull enbart, men det är för att jag har väldigt svårt att se ett mellanting i olika saker, och har lättare att förstå svart eller vitt. Jag litar på honom, sen är han dock en väldigt snäll person, så det hade inte varit omöjligt... Haha!

Hur som haver bestämde vi oss väldigt fort för att vi skulle flytta, för ingen av oss är speciellt nöjda med våran levnadssituation här i Göteborg. Därför tog vi beslutet att flytta tillbaks, och vi visste exakt när vi ville göra det - efter bröllopet. Snart äger bröllopet rum, och bara två veckor efter bröllopet går flyttlasset till Västervik. Både Andreas och jag kommer att fortsätta arbeta med människor, men inom ett nytt område - korttidsvistelse för personer med funktionsnedsättningar. 

Andreas kommer att arbeta med unga-vuxna med framförallt NPF-diagnoser, och jag kommer att arbeta med barn och ungdommar med funktionsnedsättningar på ett korttidsboende som även fungerar som ett fritids. Jag är oerhört laddad på att få börja på mitt nya jobb, och det ska bli så härligt att få lära sig nytt, och komma till ett lugnare arbetsplatstempo. 

Allt är färdigt - jobb, uppsägningar, ny lägenhet. Det enda som är kvar är ett bröllop, sen kan jag slappna av lite igen. Flytten kommer såklart att vara påfrestande, men den är uppskriven  till punkt och pricka så jag har koll och kan känna ett lugn. Bröllopet har jag inte samma kontroll över.

Förhoppningsvis har några av er med funderingen fått svar på era frågor, och har ni fler funderingar så får ni gärna fråga dom i kommentarsfältet.

Ha det gott ♥

Ja hörni... Klasson did it Again så att säga, haha! Jag har litat alldeles för mycket på mitt vallonblod och pigment tydligen. "Jag bränner mig aldrig" sa jag till mina kollegor som blev ytterst imponerade över mina små procent exotiska drag. Tvi fan fick jag! Jag har knappt visat axlarna på 2-3 år, och trots detta litade jag på min mallighet. Jag är sönderbränd... HAHAHA!

Mitt i allt jävla elände och smärta kommer en elev fram till mig, lämnar över en teckning och säger: "Här Mathilda, jag tyckte så synd om dig så jag målade ett porträtt till dig."

HAHAHA JAG AVLIDER AV SKRATT! Denna teckning är ritad av en 7-åring vill jag påpeka, jävligt likt med bullen på huvudet och allt. Det här gjorde mitt läsår, och herregud vad jag kommer att sakna alla dessa ungar, så charmiga så jag dör!

Och nej, jag kommer aldrig att bifoga en bild på min bränna, det är förnedrande med tanke på all mallighet, haha!

Helt jävla galet... 30 dagar kvar tills vi gifter oss! Det var nyss fyrsiffrigt, och jag kan verkligen inte fatta att vi två snart står där och växlar ringar med varandra. Ofattbart. Samtidigt känner jag mig otaggad... Missförstå mig rätt. Men jag har varit så taggad i två års tid nu, och nu är det dags. Jag har ytterst få familjemedlemmar där (en om man ska vara exakt), och det börjar kännas jobbigt. Jag har världens finaste människor i mitt liv där, men jag vet att vid kvällens slut är det inte jag som står där fylld med kärlek av alla talen till mig. Jag låter jättelarvig, men jag antar att jag är lite bridezilla för tillfället. Jag har dessutom ingen jävla kontroll på situationen längre och det är svinjobbigt för mig som har ett så extremt kontrollbehov. Jag vet inte, jag bara känner mig jävligt ensam. Riktigt jävla ensam.

Hur som haver så är det bara en och en halv vecka kvar till semester, totalt två och en halv vecka kvar på jobbet innan flytt med semester inräknat emellan. Hur känns det då? JÄVLIGT SKÖNT! Jag har velat detta så länge nu, bara flytta, slippa all stress här i Göteborg och börja om i lugna sköna Västervik igen - denna gång på mina villkor.

Tänkte berätta mer om flytt, jobb och annat i ett kommande inlägg. Men det väntar jag lite med. Nu ska jag invänta Andreas som ska komma hem med glass!

Smådeppigt inlägg, men jag har ju i alla fall världens finaste gubbe och katt i livet så dumt att klaga!

Hur ska jag presentera mig på en ny blogg? Säga hej? Ja, det får väl bli något sådant, så... Hej! Mitt namn är Mathilda Klasson (snart Hansson) och har bloggat mycket i mina tidigare dagar. Bloggen har varit ett sätt för mig att få bekräftelse och ett sätt att rensa alla tankar på. Både på gott och ont, tyvärr.